Vad innebär påståendet att omställningen kräver att vi måste sluta göra en massa saker? I en replik i Svenska Dagbladet den tredje mars likställer Matilda Ekeblad och Sofia Höglund en anpassning av vår ekonomi till de planetära gränserna med att ”vrida tillbaka klockan” och ”ta död på den mänskliga skaparkraften”. Det sätter fingret på hur angeläget det är att samtala om innehållet i begrepp som innovation, utveckling och framsteg. Den uppfattning som Ekeblad och Höglund förespråkar utesluter idéer om utveckling som inte kan knytas till ekonomisk tillväxt eller högteknologisk expansion. Frågan om att göra eller inte göra – frågan om huruvida ekokrisen är en utmaning – kokar ned till vad vi menar med ”att göra”.

Vi är nog alla överens om att behovet av den mänskliga skaparkraften aldrig har varit större än det är nu. Problemet är bara att skaparkraften i decennier har tilldelats uppgiften att överlista planetens biofysiska processer, och därmed ignorerat gränserna för ekosystemens bärkraft. Det är ett samhällsprojekt som förenklat kan gå under namnet ”den ekologiska moderniseringen”, vilket bygger på antagandet att ekokrisen kan reduceras till ett marknadsmisslyckande. Med hjälp av teknikutveckling, bränslebyten och ekonomiska styrmedel ska misslyckandet korrigeras, och vårt nuvarande sätt att leva upprätthållas. Den ekomodernistiska tanken förutsätter således att vi ska, kan och vill fortsätta leva som vi gör. Det medför att fortsatt ekonomisk tillväxt betraktas som förenlig med en hållbar utveckling, och att det skulle vara tillräckligt med justeringar inom ramen för det ekonomiska system och den samhällsmodell vi har i dag.

Det projekt som vi i stället bör ägna oss åt är hur vi radikalt kan omorganisera våra samhällssystem. Hur etablerar vi en effektiv, cirkulär och hållbar välfärd inom de planetära gränserna, som räcker åt alla? Hur ska arbete och resurser fördelas? Hur ser det transportsnåla samhället ut där alla fossilfria transportbehov är tillfredsställda? Hur kan vi bygga bort det inneboende kravet på ökad produktion och konsumtion i vår ekonomi? Det är en förutsättning att omställningen underbyggs av ett teknikskifte; att det är energi från solen och dess derivat som är motorn i en hållbar ekonomi. Men att helt förlita sig på teknikskiftet gör det omöjligt att hantera fler problemområden än klimatet, och det ifrågasätter heller inte de rådande samhällssystem som är orsaken till problemen. Varken ett teknikskifte eller smarta marknadsregleringar kan utgöra basen i omställningen. Vi behöver en ny samhällsdesign som omöjliggör beteenden eller verksamheter som inte är hållbara – ett samhälle som täcker upp för bristande moral, kunskap, tid eller engagemang. Att lyckas med det projektet, vilket är den verkliga utmaningen och vår största chans, skulle vara ett historiskt framsteg.

Det finns också mycket som pekar på att det skulle vara en seger för vår livskvalitet. Fördelen med den omställningslinje som går med på att skruva ned och omorganisera, och inom ekologiska begränsningar sträva mot samhälleliga mål, är att vi kan börja investera i de värden som hittills har fått stå tillbaka till förmån för det materiella, såsom fri tid. I kontrast till den låga marginalnyttan i en ständigt ökande konsumtion finns här i stället stora nyttor att utvinna. Utöver studier som visar på att relationen mellan livskvalitet och inkomst avtar efter en viss inkomstnivå, finns det historiskt dessutom gott om rörelser och röster som, långt innan den fossildrivna tillväxtens konsekvenser stod klara, har yrkat på behovet av en omställning. Det kan tänkas implicera att hållbara värderingar också harmonierar bäst med det som vi uppfattar som ett gott liv – att livet i tillväxthjulet i den rika delen av världen, även innan ekokrisen, har kostat mer än det smakar. Vi vill hellre ha tillgång till natur, ren luft och tid att leva vårt eget liv. Med andra ord skulle man kunna argumentera för att den radikala eller transformativa omställningen i lika stor utsträckning har existentiella som ekologiska incitament.

Ekeblad och Höglund hävdar att ekonomisk tillväxt är en förutsättning för att nå klimatmålen och lyfta fler människor ur fattigdom. De menar att det är tillväxten vi har att tacka för den värld som i dag är bättre än någonsin, och att ”en grön framtid inte är hållbar om den sker på bekostnad av människors hälsa och livsvillkor”. Om de kastar om den meningen så blir det rätt; människans välfärd är inte hållbar om den överskrider de ekologiska begränsningarna. Den ekologiska skuldens dag (Earth overshoot day), det vill säga den tidpunkt på året då vår resursförbrukning överskrider jordens kapacitet, inträffade i augusti förra året. Det innebär att den globala genomsnitts­medborgaren närmar sig en konsumtion som gör anspråk på det dubbla av ett hållbart uttag, och långt mer än så i de rika delarna av världen. Sveriges inhemska materialkonsumtion har enligt SCB (2020) ökat med nästan 50 procent sedan år 2000. Det är helt riktigt att en stor andel människor behöver lyftas ur fattigdom, och det är precis därför den rika delen av världen behöver minska på sin del av kakan. Volymen på vår ekonomi måste minska och resurserna måste fördelas jämnare. Följaktligen kan den rika delen av världen inte längre behålla hela kakan med hänvisning till att ytterligare tillväxt ska ”droppa ned” till världens fattiga.

Vidare skriver Ekeblad och Höglund att det är ekonomisk tillväxt som möjliggör att fler länder ”får råd att prioritera klimat­frågan”, trots att det obestridligt är världens rika länder som står för lejonparten av både resursanvändning och utsläpp. När det gäller det senare så är det viktigt att påminna om att de utsläpp som rapporteras till FN, inom ramen för Parisavtalet, utgörs av de utsläpp som sker inom nationens gränser. Dessa utsläpp inkluderar varken import eller internationellt flyg, och svarar med andra ord inte på frågan om för vem utsläppen görs – det vill säga vilka länder som till sist åtnjuter frukterna av dem.

Den bild som finns av de rika och gröna nationerna å ena sidan, och de fattiga, miljöförstörande nationerna å andra sidan, är också relevant att lyfta i relation till debatten om frikoppling eller ”decoupling” – det vill säga frågan om huruvida vi kan, eller till och med redan har lyckats med, att bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och miljöförstöring. Ekonomisk tillväxt i traditionell mening förutsätter i regel att det någonstans i världen sker ett ökat flöde av energi eller resurser. Det betyder att även om en enskild nation lyckas visa på ett stigande BNP, samtidigt som utsläpp eller resurs­förbrukning minskar, innebär det med stor sannolikhet att miljöförstöringen har exporterats – antingen till framtiden eller till ett annat land, i en annan del av värdekedjan.

En reellt grön tillväxt kräver snarast en transformation, eller åtminstone en expansion, av värdebegreppet. Och även om idén om frikoppling skulle visa sig vara möjlig, om BNP-ökningar faktiskt kan kombineras med en i absoluta tal avtagande miljöbelastning, så räcker det inte. Vi behöver en tillräckligt kraftig och snabb minskning av miljöbelastningen. Det är bara genom att ”sluta göra en massa saker” som miljö­förstöring och utsläpp minskar med omedelbar verkan. Och vi har bråttom nu.

Publicerad i Svenska Dagbladet, 2021-03-15