Vilda elefanter i Europa? När grunden för Trafalgar Square i London grävdes på 1830-talet upptäcktes ben tillhörande alltifrån lejon och hyenor till elefanter, jättehjortar och ulliga noshörningar. Vissa av de här majestätiska djuren, som också lyckades överleva istiden, tros därmed ha strövat omkring i Europa så sent som för bara omkring 10 000 år sedan.

Utöver naturliga klimatförändringar och sjukdomar var det människans jakt och exploatering av de här djurens livsmiljöer som drev utrotningen av dem. Reaktionen på de arkeologiska fynden i London är ett skrämmande exempel på fenomenet Shifting Baseline Syndrome – det vill säga den i oss mentala förskjutningen av vad som upplevs som naturligt – en mekanism som i det här exemplet gör att tanken på vilda elefanter, vandrandes på det skotska höglandet, idag framstår som en galen fantasi. Men tänk om åtminstone delar av denna förlorade, rika och vilda värld kan återuppväckas. Och tänk om det är just det som krävs för att uppnå en rimlig chans att bromsa klimatförändringar och utdöendet av arter och livsviktiga ekosystemtjänster.

Coronaviruset, som är en direkt konsekvens av mänsklighetens övertramp och inskränkningar av det vilda, kommer förhoppningsvis att i grevens tid  tvinga oss att både omvärdera vår relation till naturen och uppriktigt överväga återvildning som idé och verktyg för att tackla den ekologiska krisens olika sammanvävda dimensioner; avskogning och den ökade exploateringen av mark, utfiskning, borrning och gruvdrift, utarmning av jordbruksmark, förlust av biologisk mångfald, luftföroreningar, klimatförändringar och så vidare. Ett återvildande skulle också kunna tjäna som ett erkännande av att det är en ekologisk kris vi befinner oss i, och inte bara en klimatkris. Klimathotet, som får nästan all uppmärksamhet, leder tyvärr både till en etablerad övertro på teknikorienterade lösningar och en uppfattning om att vi kan pusta ut i miljöfrågan så fort vi får ordning på koncentrationen av växthusgaser i atmosfären. Klimatförändringarna kommer förvisso i en allt högre takt att förvärra och förstärka den i värsta fall irreversibla ekologiska förintelsen, som vi för närvarande ägnar oss åt, men vi skulle vinna på att istället börja prata mer om ekohotet och ekokrisen.

Boken Feral av George Monbiot behandlar idén om återvildning. Monbiot beskriver återvildningen som nästintill väsensskild från det oansenliga och antropocentriska natur- och miljöskydd som vi bedriver idag. Ett skydd i form av små, geografiskt avgränsade och kontrollerade områden, som har bestämts utifrån mänskliga idéer om vad som är värdefullt (t.ex. naturreservat). 

Återvildning handlar om naturens rätt att frigöras, och återvildas av sina egna okuvade och oförutsägbara processer. Det handlar om att omorganisera våra samhällen så att vi kan ta ett steg tillbaka och låta planetviktig vildhet återhämta sig. Samtidigt behöver vi också integrera och återanknyta till biosfärens flöden på ett mer direkt sätt, åtnjuta en hållbar samvaro med den vilda mångfalden och släppa idén om den globaliserade, industriella och ”kapitaleffektiva” monokulturen. Genom att låta återvilda våra omgivande miljöer, låter vi kanske också återvilda oss själva. En återgång till ett rikare, råare liv, där vi också kan råda bot på det som Monbiot beskriver som en ekologisk tristess.

Men, hur realistiskt är det? Är återvildning blott en radikal, naivt utopisk framtidsbild, en politiskt omöjlig dröm? Monbiot är långt ifrån ensam om att bestrida det, och i Feral argumenterar han initierat för varför ett återvildande av stora delar av Storbritannien faktiskt skulle uppfylla det tröttsamma kravet på ekonomisk lönsamhet, samtidigt som det skulle vara kraftigt ekologiskt läkande. Ekoturism och viltsafari skulle exempelvis kunna vara långt mer fruktbart för dagens fårbönder, samtidigt som ekosystemens mångfald och funktioner restaureras i takt med att arter som sedan länge försvunnit återinförs. Sedan ungefär tio år tillbaka pågår det dessutom redan återvildningsarbete på flera områden i Europa, via organisationen Rewildning Europe.

En ekologisk mekanism som genomsyrar stora delar av idén om återvildning är den trofiska kaskaden. Den kan enklast förklaras som den flodvåg av effekter som ett återinförande av en förlorad megafauna (de största djuren i ett ekosystem eller område) kan alstra genom ett ekosystems alla nivåer. Bland de mest kända exemplen finns återinförandet av varg i Yellowstone National Park i nordvästra USA. När vargarna kom tillbaka minskade antalet hjortar, vilket möjliggjorde för en ökad tillväxt av poppel och asp, vilket i sin tur ledde till att och fler fåglar och bävrar sökte sig till området. Efter en tid gav detta upphov till att hela floden i parken ändrade riktning. Även om graden av just vargens bidrag till förändringarna i det här ekosystemet har debatterats, visar det på komplexiteten i ekosystemen och potentialen av ett återvildande. Det visar också på hur ekosystemet är evolverat och utvecklat för att husera samtliga av sina arter, inklusive megafaunan, för när den försvinner lämnar den ett stort hål efter sig som hastigt tvingar in ekosystemet i ett nytt jämviktsläge. I värsta fall sker en stor förlust av biologisk mångfald och, med ett antropocentriskt öga, även en försvagning av viktiga ekosystemtjänster.

En återvildning av megafauna är särskilt lyckad i de många exempel där djuren har utrotats på grund av mänsklig jakt. Där är livsmiljöerna, i den mån de inte har ödelagts i efterhand, följaktligen fortfarande är designade för att kunna återinföra megafaunan. Monbiot skriver vidare om europeiska träd som fortfarande är anpassade för att skydda sig mot elefantangrepp. Vi må ha glömt de vilda elefanterna, men våra ekosystem minns.

Publicerad i Camino Magasin, 202-08-13