Upptäckten av fossil energi skapade ett samhällsbygge i den rika delen av världen med en slösaktig och linjär energi- och resursanvändning på en nivå som egentligen aldrig var möjlig. Nu sitter vi här, inte bara med en klimatskuld och en accelererande artdöd, utan också med en uppsjö av så kallade ”målkonflikter” som uppstår när de fossila energinivåerna ska ersättas med förnybar energi. Men förhoppningsvis är det kanske just målkonflikterna som till slut får polletten att trilla ned: vår energianvändning är alldeles för hög för att vara förenlig med en hållbar och rättvis omställning. Och en jämnare fördelning av energi och resurser, både inom och mellan länder, är avgörande för att matematiken i omställningen ska gå ihop.
Det är ett intellektuellt eldprov att begripa Take Aanstoots replikresonemang om att vi skulle använda för lite energi i Sverige, och att en hög energianvändning på något outgrundligt sätt skulle vara en solidaritetshandling gentemot världens fattiga. Den rika världens ansvar att reducera sin energi- och resursanvändning är snarare ett kritiskt villkor för att planetens biokapacitet ska räcka till alla. Idén om en planet med oändliga resurser är det axiom som historiskt har legitimerat försvaret av den eviga tillväxten som bärande i fattigdomsbekämpningen, i stället för en mer rättvis resursfördelning.
Det är såklart ett frestande förhållningssätt för dem som inte vill dela med sig av sitt överflöd. Men i dag är det en ytterst liten del av den globala tillväxten som tillfaller de fattigaste. Oxfam visade i en rapport 2018 att 82 procent av världens tillväxt det senaste året tillföll den rikaste procenten, medan den fattigaste halvan av befolkningen inte fick några inkomstökningar överhuvudtaget. Med endast tillväxtens hjälp skulle det ta över 100 år att utrota extrem fattigdom, och då skulle vår ekonomi behöva vara mångdubbelt så stor som i dag. Den obekväma sanningen om de planetära gränserna slår dessutom fullständigt ut tillväxtargumentationen. Nu när konventionell tillväxt måste upphöra i de rikaste länderna är det i stället rikedomsbekämpningen vi behöver koncentrera oss på om världens frukter ska kunna komma alla till del.
Aanstoot har vidare helt rätt i att jag i min debattartikel utelämnar kärnkraften. Utgångspunkten i en hållbar ekonomi är nämligen att den enbart drivs på förnybar energi från solen och dess derivat, och inte låser in sig i en farlig och dyr energikälla som dessutom är beroende av den begränsade mängden uran (som i dag transporteras med fossil energi från gruvor vars naturomgivning förstörs).
Miljödebattens målkonflikter är ett direkt resultat av vår samhällsapparats oförmåga att ens överväga ett scenario där energianvändningen minskar, och beakta fler värden än de kortsiktiga samhällsekonomiska värdena. Om vi inte förmår att släppa in och jämlikt ta hänsyn till fler värden än energi och produktion i den samhälleliga balansakten, kommer stora och oersättliga natur- och kulturvärden fortsatt att gå förlorade.
Eftersom klimatfrågan åtminstone till det yttre är en relativt konkret teknisk utmaning – koldioxidhalten i atmosfären behöver minska och energikällorna bytas ut – har den sannolikt också stärkt vår allmänna tilltro till teknik och ”business as usual”. Det politiska landskapet domineras fortfarande av attityder som att ”flyg är bra, men utsläpp är dåligt.” Den logiken leder bara till att vi sätter en skatt på utsläppen, fortsätter flyga och hoppas på att utsläppen tekniskt besegras via marknadskrafterna. Perfekt. Men hur ska vi tekniskt hantera den med ekonomiska termer ”negativa externalitet” som uppstår i och med att skogen faktiskt försvinner när den avverkas? Och vilket styrmedel ska vi tillämpa för att kunna tömma haven på fisk utan att fisken försvinner?
Det tål att upprepas att det vi bör ägna oss åt är frågan om hur vår framtida samhällsorganisation ska se ut för att kunna säkerställa välfärd och uppfylla samhällsmål inom planetgränserna. Det vill säga med en kraftigt reducerad energi- och resursanvändning. Sedan kan vi växla ut alla uteblivna produktionsökningar i livskvalitet och fri tid i stället, på en frisk och levande planet.
Som Roland Paulsen så elegant påpekar i DN 5/9 var verkligheten dessvärre helt bortrationaliserad i årets valrörelse. I stället för att åtminstone prova att stanna upp och fundera över vad meningen med alltsammans kan vara tävlade partierna om ”vem som bäst kan garantera att mardrömmen inte tar slut.”
Vi är många som väntar på att partipolitiken på allvar ska våga föra en inspirerande postomställningspolitik. En politik med attraktiva visioner om en omställning som är önskvärd, som visar på vinsterna med att överge det fossildrivna konsumtionssamhället, som stärker livskvaliteten och som hade varit värd att strida för även helt utan någon miljö- eller klimatkris.